De spottar på oss – men gillar våra pengar

Foto: AFP
Krigsförbrytaren Slobodan Praljak hyllas med ljus och flaggor i Zagreb.
KOLUMNISTER

General Slobodan Praljak svalde gift när han fick sin dom av krigsförbrytartribunalen i Haag. Gesten var teatralisk. Jag kan skriva storartad eller grandios också men det skulle innebära ett visst erkännande som jag inte vill ge.

Han visade mod. Ja. Men man kan också säga att det offentliga självmordet var en logisk fortsättning på den bittra nihilism, självömkan och förstörelselusta som präglade krigen i Bosnien-Hercegovina. Praljak var kroat. Han kunde i gärning och mentalitet lika gärna ha varit sina fiender.

Tribunalen skriver i domen att Praljak och hans kumpaner var skyldiga till en lång rad brott:

Fördrivning av civila, placering av civila i interneringsläger under mycket hårda förhållanden, mord och förstörelse av egendom, användande av fångar som arbetskraft och levande sköldar, etnisk rensning av den muslimska befolkningen. Praljak var skyldig till brott mot krigets lagar och brott mot mänskligheten.

Han ansvarade för förstörelsen av den världsberömda stenbron i Mostar.

Domen löd på 20 år. Praljak valde döden. Där kunde historien om en krigsförbrytare ha slutat. Men när dödsbudet kom avbröt Kroatiens president Kolinda Grabar–Kitarovic ett besök på Island och skyndade hem.

Hon sa om den dömde folkfördrivaren: Han valde att ta sitt liv i stället för att svara för handlingar han var övertygad om att inte ha begått. Hans död träffar djupet av nationens hjärta.

Premiärminister Andrej Plenkovic framförde sina kondoleanser till mördarens familj.

Människor satte upp Praljaks porträtt på husväggarna och samlades på torgen för att tända ljus.

Parlamentet höll en tyst minut. Två ledamöter som ansåg det olämpligt att hedra en dömd krigsförbrytare fick motta dödshot.

Detta sker alltså i ett EU-land, mitt i vår civiliserade demokratiska gemenskap. Det är skamligt. Kulten kring den döde mördaren bekräftar en skrämmande brist på demokratiska instinkter.

Det är bedrövligt att ett land som Kroatien släpptes in i EU. Men det handlar inte bara om Kroatien. Den polska regimen spottar demokratierna i ansiktet. Den ungerska regimen är hånfull. Rumänien och Bulgarien är berömda för korruption och export av tiggare.

Dessa länder är väldigt olika. Gemensamt för dem är att de i en flygande fläng skulle inlemmas i den europeiska gemenskapen. Väl där skulle de per automatik vandra demokratins och frihetens väg.

När de västeuropeiska ledarna öppnade famnen visade de samma tro på historiens oundvikliga framåtskridande som annars brukar utmärka kommunister. Men det finns ingen ödesbestämd väg.
Vilket Polen, Ungern, Rumänien, Bulgarien och Polen visar.

Jag glömde en annan sak de har gemensamt.

De gillar våra pengar.

ARTIKELN HANDLAR OM