ÅSIKT

Hit når inte #Metoo

Nedjma Boucheloukh: I arabvärlden är det skambelagt att kritisera sexuella trakasserier

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: AP
I arabländerna råder tystnad om den globala Metoo-kampanjen. Lagar mot sexuella trakasserier är än så länge bara bläck på papper, skriver Nedjma Boucheloukh.
KULTUR

”Under förtryck kan även en sten bli feminist”. Så förklarade den algeriska författaren  Assia Djebar sin feminism. Men medan #metoo-rörelsen liknar en attityd-revolution i västvärlden råder total tystnad om sexuella trakasserier i länderna utmed Medelhavets södra kust.

I Nordafrika, och även i Mellanöstern och Gulfstaterna verkar #metoo snarast bemötas med en ”not-me”-inställning som kan förklaras med tystnadskultur och allmän självcensur men också med skam och rädsla hos kvinnor.

Inte ens i konstnärsmiljöer, som bärs av anspråket att vara upplysta och politiskt medvetna, höjs några proteströster.

Det gäller också kvinnliga konstnärer som borde kunna anta rollen som avantgardister för kvinnors rättigheter. De tiger inför förödmjukelser som påståendet att de vet att det krävs mer och annat än talang för att få tillträde till den artistiska scenen, och att de utnyttjar den kunskapen.


Enligt en välkänd egyptisk musiker och kompositör måste kvinnor vara beredda att betala med sina kroppar. I en tv-intervju påstod han, som exempel på den karriärmetoden, att en känd sångerska (från Tunisien) hade gjort ”intrång” på musikarenan ”med sina lår”. Mer sa han sig inte vilja berätta vid detta tillfälle, för om han öppnade munnen skulle han avslöja rader av skandaler, inte bara om denna tunisiska sångerska utan om alla sångerskor och om hur de beter sig bakom kulisserna.

Foto: AP
Assia Djebar, algerisk ­författare.

När han hotade med att avslöja fler detaljer, verkade han inte tänka på hur hans kollegor, mäktiga män i branschen, utnyttjar unga kvinnor som drömmer om artistisk framgång. Det var kvinnorna som var måltavlor för hans kritik.

Ännu märkligare var den tunisiska sångerskans egen reaktion på detta ”avslöjande”. Insvept i typisk Mellanöstern-diplomatisk jargong tonade hon ner den personliga attacken på hennes moral genom att hylla kompositören: ”Han är en äldre man, en stor musiker och jag har stor respekt för honom och för hans musik som jag älskar”, sa hon innan hon avslutade med böneorden ”Må Gud vägleda honom”.

Andra kända kvinnliga artister gjorde ett märkligt uppror i fjol när en av arabvärldens mest folkkära popsångare, från Marocko, greps av fransk polis efter att ha misshandlat och våldtagit en ung kvinna på ett hotell i Paris. De första uttrycken för solidaritet och empati med sångaren kom då från kvinnliga megastjärnor. En sångerska gick till och med ut och sa att en så stor och känd artist som marockanen inte behöver våldta. Med andra ord: kvinnor skulle gärna frivilligt ställa upp för att få ligga med honom.


I den konservativa atmosfär som präglar arabvärlden betraktas sång-, dans-, och filmarenor som ”orena miljöer”. Etablerade artister är ofta lika korrupta som politiker i sina hemländer. Om de talar öppet om sexuella trakasserier kan detta få andra följder än de avsedda, kritiken kan utlösa motattacker mot kvinnorna och resultera i ännu hårdare repressalier. Familjer, särskilt fäder och bröder, kan tvinga dem att avbryta karriärer som just har inletts.  På familjenivå finns attityder som hindrar dem från att ens drömma om att bli artister.

I den orientaliska ”kulturen” där kvinnans kropp betraktas som en manlig angelägenhet, är det skambelagt att rikta offentlig kritik mot sexuella trakasserier. Det är inte ovanligt att de svagaste får straff på straff i stället för att behandlas rättvist med möjlighet till upprättelse.

Sexuella trakasserier förekommer inte bara på gator och i artistmiljöer utan också i officiella sammanhang. Några av länderna har visserligen lagstiftat mot sexuella trakasserier och könsvåld, men lagarna är än så länge bara bläck på papper och, ännu värre, övergreppen förekommer även i de instanser som har till uppgift att tillämpa lagarna.

Foto: youtube
Algeriska poetry slam-aktivisten Sam MB i det satiriska Youtube-­inslaget ”Je suis coupable” (Jag är skyldig).


Den verkliga fajten mot sexuella trakasserier förs nu i stället av unga, ambitiösa artister som tack vare sociala medier, speciellt Youtube, har hittat en plattform där de kan höja sina röster när stora tv-kanaler stänger dörrarna.

I Oran, Algeriets andra stad, skanderar unga kvinnor i poetry slam att sexuella trakasserier inte är ”komplimanger”. 24-åriga Sam MB är fräck, stark och djupt sarkastisk i Je suis coupable (jag är skyldig). Hon tar på sig den stora skulden: att vara kvinna, att ha en kvinnlig kropp och kvinnliga former.

I en enkel mening erkänner Sam MB sitt brott när hon kallar sig själv för un péché ambulant, det vill säga en ambulerande synd. Om det är ett brott att vara kvinna är hon villig att förklara sig skyldig: ”Ja, jag är skyldig för att min kropp stör på gatorna, jag är skyldig för impulserna hos dem som inte har kontroll över sina händer”.


I många länder i arabvärlden slipper våldtäktsmannen straff om han går med på att gifta sig med sitt offer. Lagstiftaren tror sig försvara kvinnans rättigheter genom att försäkra henne om en make. Men lagstiftaren verkar glömma att han dömer en sådan kvinna till att bli fortsatt skändad. När Egypten, arabvärldens hjärta, skakades av den ”arabiska våren” 2011, var en av militärens första åtgärder att utföra mödomstest på gripna kvinnor. Allt börjar i en kvinnas underliv, och där slutar det också.

En #metoo-rörelse tycks alltså långt borta i det panarabiska bältet. Kvinnornas kamp gäller i första hand att återta sina kroppar som sina egna, sin ensak. Heder och/eller skam ska inte husera i kvinnornas kroppar, utan i de värderingar och handlingsmönster som riktas mot människor som klassas som veka, oavsett om de som drabbas är kvinnor, barn, handikappade, icke-vita, sjuka, analfabeter eller helt enkelt fattiga personer.


Assia Djebar kunde inte ha utryckt det bättre. När människor tiger om den sortens riktade förtryck måste stenarna tala, ända tills skammen byter sida, från offer till förövare.