Stormvarning utfärdad

Pia Bergström om Margaret Atwoods vilda tolkning av Shakespeares klassiker

Foto: Jean Malek
Margaret Atwood (född 1939), kanadensisk författare.
BOKRECENSIONER

Precis före premiären av Shakespeares Stormen blir Felix, regissör och konstnärlig ledare för en lokal teaterfestival i Kanada, nesligen sparkad av sin kompanjon Tony.

Tony som sköter pengarna och sponsorerna och kontakterna med politikerna påstår att styrelsen för festivalen fått nog av Felix. De har sett skisserna och förstått att Caliban skulle vara en förlamad hemlös svart person, att Ariel skulle spelas av en transvestit på styltor och att Felix egen roll, Prosperos, trollskrud var hopsydd av mjukdjurspälsar. Med ögon! De fann det inte nyskapande utan motbjudande. Och de funktionshindrade skulle protestera och djurvännerna …

Felix fick gå på dagen, lämna sitt passerkort men behålla trollskruden. Strebern Tony övertog hans roll som konstnärlig ledare. Han skulle satsa på vad folk ville ha, Andrew Lloyd Webber, musikaler, steppdans.

Margaret Atwoods nya roman Häxyngel är en fiffig och munter ask i ask-roman som följer Felix när han försöker överleva skammen. Han gömmer sig i en primitiv stuga ute på landsbygden och lyckas till slut få ett projektjobb på ett statligt fängelse där han sätter upp Stormen på nytt. Nu med ”medelsäkra” fångar; tjuvar, bedragare och knarklangare i rollerna. När han får veta att Tony, som nu blivit kulturminister, ska besöka fängelset vid premiären planerar han en spektakulär hämnd.


”Häxyngel” ingår som en del i brittiska förlaget Hogarths Shakespeare-projekt där man erbjudit kända och bästsäljande författare att återberätta den store bardens verk. Andra exempel är Jeanette Winterson (En vintersaga), Jo Nesbø (Macbeth) och Edward St Aubyn (King Lear).

Och visst är Häxyngel en underhållande och kanske på sitt sätt lärorik omskrivning av en klassiker. Atwood verkar själv ha roligt när hon klär på och klär av kulturmannen Felix hans självgoda geni och låter honom försonas och förklokas, precis den förvandling som trollkarlen Prospero genomgår i Shakespeares sista pjäs.

Hennes Mirandor är också fina, både Felix döda, osynliga lilla dotter som han ofta pratar med i sin ensamhet i stugan, och dansösen/servitrisen Anne-Marie som han övertalar att spela med i fängelsets pjäs, eftersom ingen av fångarna vill spela svag eller flicka, där går deras stenhårda gräns.

Jag uppskattar en del, som 1600-talssvordomarna i de samtida männens munnar – de enda svordomar Felix tillåter under repetitionerna – i stället för fuck och shit: ”du jordklump”, ”pest på dig du spräckliga byting” och ”Må sydvästen blåsa och täcka er med sårnad från topp till tå”.


”Stormens” maktkamper finns där, Atwood är både ambitiös och bitsk när hon placerar dem i samtiden. Men ju mer action och roliga mössor och Disneydockor hon knådar in i” stoffet som drömmar göras av”, desto mer påminner Häxyngel om en spexig skolpjäs. När de fångsång-rappande ”Hag-Seeds” går i gång med sina arga nödrim och Felix kallar det ”mäktigt” vill jag bara dra nåt gammalt över mig.

Inte ens den skickliga Atwood kan rewrita sagospelets fyrahundraåriga magi.

ARTIKELN HANDLAR OM