ÅSIKT

Är Sverige ett urspårat experiment?

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Foto: Illustration: Patrik Lindvall.
LEDARE

Vi går in i ett nytt år och jag tror att valet kommer att handla om detta: Är Sverige ett drömland i jämlikhet och glädje, eller ett urspårat experiment på väg ner i avgrunden?
I veckan publicerade New York Times en artikel som beskrev Sverige minst sagt positivt. ”Robotarna kommer - och Sverige klarar sig fint” lydde rubriken, fritt översatt. Texten beskrev ett land där inte ens folk som jobbar i gruvindustrin är rädda för att bli av med jobbet till en robot eftersom ”företaget kommer att ta hand om oss”. Den automatisering som arbetare i andra länder fruktar tas i Sverige emot med öppna armar.

Det är en ljus bild, artikeln är som ett reklamblad för Stefan Löfvens Sverige. Gruvor i vackert motljus! Glada arbetare som älskar förändring! Det bästa med artikeln är att beskrivningen är sann. För jo, Sverige har byggt en samhällsmodell där fack och arbetsgivare ser till att underlätta i stället för att hålla emot ny teknik och strukturomvandling. Det är en enorm konkurrensfördel när det gäller både rättvisa och utveckling.

Himmel eller helvete

Det finns också andra berättelser om Sverige. Veckan före jul beskrev finansminister Magdalena Andersson Sverige som ett land med nästan olösliga problem. I mellandagarna hakade oppositionsledaren Ulf Kristersson på och valde med sin nya ”vuxna samtalston” att hävda att Sverige sitter på en tickande bomb, i form av utanförskap som går i arv från första till andra generationens invandrare.

I Östeuropa och bland Europas och USA:s nationalistiska höger beskrivs Sverige ofta som ett land i totalt förfall. Även här hemma älskar SD-nära sajter och den arga delen av högern att svartmåla Sverige, detta land präglat av kriminalitet och smygislamisering.

Det är inte utan att man blir förvirrad. Hur går det för oss egentligen?
För ett par veckor sedan publicerades den stora World Inequality Report, som går igenom hur det går med inkomst- och förmögenhetsutvecklingen i världen. Det är extremt skrämmande läsning för den som är intresserad av att världen inte ska gå åt helvete. De senaste decennierna har världens rikaste haffat åt sig allt större andelar av ekonomin. I Europa har den rikaste procenten av befolkningen sedan 1980 ökat sina inkomster med lika mycket som de fattigaste 51 procenten av befolkningen tillsammans. I Nordamerika är utvecklingen ännu mer extrem.

I en kommentar till rapporten skrev Financial Times att mycket tyder på att Västvärlden steg för steg håller på att lämna den liberala demokratin bakom sig, till förmån för ”populistisk plutokrati”, en slags skendemokrati som gynnar de superrika.

Sverige håller emot

Det finns dock motbilder i rapporten. En sådan är, glädjande nog, Sverige. Utvecklingen mot ökad ojämlikhet går mycket långsammare här. Särskilt när det gäller inkomstutveckling har vi lyckats hålla emot.

Vad ska man dra för slutsatser av allt detta?
Antingen kan man tänka att det är kört och att den långa trenden med exploderande ojämlikhet kommer att omöjliggöra demokrati och sammanhållning även här hos oss.

Eller så kan man se att trots att Sverige har vi lyckats med något unikt. Nämligen en samhällsmodell som fortfarande jämnar ut livschanser på ett ganska framgångsrikt vis.

Jag har aldrig gillat vare sig glättiga reklambilder av Sverige eller nattsvarta avgrundsbeskrivningar. Detta eftersom båda beskrivningarna leder till passivitet. Om allt går bra behöver inget göras. Om allt redan är kört är det ingen idé att ens försöka.
Sanningen om Sverige är både att det går bra och att det slits isär. Att arbetslösheten bland unga är rekordlåg, att de rika blir allt rikare och kvinnor som jobbat hela livet inte kan leva på sin pension. Att tillväxten ökar samtidigt som segregationen.

Mer måste göras mot ojämlikheten

Omvärlden har förändrats och krafterna som drar våra samhällen isär är starkare än på länge. Sverige är fortfarande annorlunda, men sanningen är att om vi ska fortsätta med det så måste mer göras när det gäller jämlikhet och utjämning. Det finns inga genvägar.

I rapporten om ojämlikhet är författarna noga med att det går att både hindra och ändra utvecklingen. Det handlar om modig, smart och radikal vänsterpolitik: stora investeringar i förskola och utbildning, skatter på kapital och förmögenheter som bromsar ojämlikheten och tillgång till jobb med vettiga löner.

Vi går in i ett valår och frågan är vilket land vi vill vara. Till höger i svensk debatt finns partier som vill skrota LAS, sänka löner och tycker att det där med utjämning är trams. I mitten finns Stefan Löfven, som visserligen fyller på välfärden med pengar men som verkar saknar idéer om hur vi möter det nya. Och vars ministrar nu allt tydligare flörtar med den mörka bilden av Sverige.

Det är inte en sådan debatt vårt land behöver.

Vi går in i ett nytt år och det jag är rädd för är vare sig smygislamisering eller robotar. Utan blott detta enkla: att vi möter den nya tiden med för mycket rädsla och allt för lågt ställda ambitioner.

ARTIKELN HANDLAR OM